Är detta enbart demagoger bortkopplade från verkligheten, eller rör det sig om en genuin fråga som det civila samhället med rätta bör adressera? Givet de exceptionella vinster som Total står i begrepp att generera med råoljepriser över 100 dollar, förtjänar frågan att granskas, åtminstone ur ett rent ekonomiskt och finansiellt perspektiv.

Betänk de uttalanden som gjorts av Mathilde Panot, parlamentsledamot för La France Insoumise. Till vår förvåning slår hon huvudet på spiken när hon påpekar att TotalEnergies har skiftat ut 100 miljarder euro till sina aktieägare under det senaste decenniet.

Mellan 2016 och 2025 har den franska energikoncernen mycket riktigt betalat ut 68 miljarder euro i utdelningar och, netto efter aktieemissioner, fört över 32 miljarder euro till sina aktieägare genom aktieåterköp, vilket har minskat antalet utestående aktier med 8 %.

Som en parentes bör det nämnas att TotalEnergies för närvarande värderas (enterprise value, det vill säga börsvärde plus nettoskuld) till runda 200 miljarder euro. Med andra ord, 'ceteris paribus', till ett pris som motsvarar två decennier av kapitalutskiftningar till aktieägarna.

Om vi återgår till de berömda 100 miljarder euro som delats ut under det senaste decenniet, låt oss betrakta den andra sidan av ekvationen: vad har Totals aktieägare behövt satsa för att erhålla en sådan belöning? Det är nämligen endast i relation till denna kalkyl som man kan avgöra huruvida TotalEnergies genererar 'anstötliga' vinster eller ej.

Om vi återigen ser till det senaste decenniet, vad ser vi då? Total investerade 134 miljarder euro i capex och 6 miljarder euro i förvärv, båda netto efter tillgångsförsäljningar, vilket summerar till ytterligare en rund siffra på 140 miljarder euro. Att investera 140 för att ta ut 100: ur denna vinkel framstår verksamheten sannerligen som lukrativ.

Man måste medge att, givet de inneboende svårigheterna i att leda ett företag av denna storlek - där extrema teknologiska och geopolitiska utmaningar sammanfaller med den naturliga cyklikaliteten i en råvarubransch - länder denna finansiella prestation ledningen för koncernen, under Patrick Pouyannés ledning, till heder. Det förblir ett sant franskt flaggskepp för innovation och industri och, låt oss inte glömma, den enda globala 'major' som saknar reserver på sin hemmaplan.

Heder åt ledningen. Med det sagt bör det också noteras att denna förenkling är för snäv för att korrekt bedöma TotalEnergies verkliga lönsamhet, då koncernen bedriver verksamhet med långa cykler där avkastningen på investeringar utvärderas över horisonter som sträcker sig långt bortom tioårsperioder. En evighet på finansmarknaden eller i den politiska arenan, men blott en blinkning för en energijätte...

Vad gäller idén om nationalisering som förts fram av Panot och hennes gelikar, låt oss erkänna att hon vidrör ett intressant ämne. Även om projektet att omvandla TotalEnergies till ett Petrobras eller ett Pemex skulle innebära ett rent industriellt självmord, kan man bara beklaga att den franska staten, och därmed skattebetalarnas intressen, inte finns representerad i Totals kapitalstruktur.

I teorin är det inte irrationellt att föreställa sig ett balanserat kapitalpartnerskap, så att samhället till fullo drar nytta av det främsta av nationellt industriellt snille, något i stil med Equinor-modellen i Norge. Men bland andra olyckor tenderar prejudikatet EDF att bevisa att den gamla franska jakobinska staten, när den försöker sig på aktieägarkapitalism, har en tendens att skjuta självmål...