Debattartikel av Stéphane Faure, ordförande för Astyrian Patrimoine

Försämringen av Europas konkurrenskraft har flera tydligt identifierade interna orsaker:

  • En inflation av standarder och regler som europeiska företag måste följa, medan deras internationella konkurrenter inte behöver göra det.
  • Energikostnader som är för höga.
  • Ett pensionssystem som bygger på omfördelning, som skapar obalans i de nationella budgetarna och som når vägs ände: Med en åldrande befolkning och 1,5 yrkesverksamma per pensionär i Frankrike (jämfört med 4 år 1970) är pensionsmodellen med omfördelning (den vanligaste i Europa), som var relevant efter andra världskriget, inte längre relevant i dag. Särskilt inte med medborgare som uppenbarligen inte är beredda att arbeta allt längre för att kompensera för en obalanserad ålderspyramid. En övergång, åtminstone delvis, till en fonderad modell skulle ha fördelen att balansera budgeträkenskaperna (genom att minska bördan och avgifterna i samband med fördelningspensioner) samtidigt som investeringskapaciteten utvecklas (genom att pensionsfonder inrättas).
  • Fragmenterade kapitalmarknader begränsar Europas kapacitet att finansiera innovation, trots att det finns rikligt med sparande. I avsaknad av en harmoniserad beskattning, åtminstone av kapital, är det tyvärr svårt att föreställa sig att det skulle gå att utveckla EU-omfattande lösningar för att styra sparandet till aktier (och investeringsprojekt) i stället för till statsobligationer.
  • Slutligen är de europeiska beslutsprocesserna alltför långsamma och besluten ofta alltför försiktiga (t.ex. inget verkligt svar på IRA, ingen harmonisering av företagsbeskattningen - jfr. ACCIS, svårigheter att definiera en migrationspolitik etc.), och vetorättens konsekvenser förhindrar kraftfulla, effektiva och snabba beslut som de som sannolikt kommer att fattas av USA.

När det gäller Kina finns det emellertid en annan förklaring: den konkurrensmässiga devalveringen av den kinesiska yuanen, som omöjliggör konkurrens.

Indikatorerna för denna konkurrensinriktade devalveringsstrategi verkar uppenbara:

  • Kinas handelsbalans visar överskott och växer år för år.
  • Den kometartade ökningen av Kinas BNP per capita i köpkraftsparitet (den mest representativa indikatorn på ett lands välståndsskapande, och en indikator som är starkt korrelerad med produktivitetsvinster), med en tillväxt på 450 procent sedan 2000, jämfört med endast 33 procent i USA, 21,6 procent i euroområdet och 16 procent i Frankrike.
  • Samtidigt har yuanen, trots en jämförbar inflationsnivå (eller till och med något lägre för Kina), legat i stort sett stilla mot dollarn under perioden, medan yuanen normalt borde ha stigit i värde för att representera Kinas verkliga ekonomiska styrka1.

Denna medvetna undervärdering av den kinesiska valutan, som sannolikt till stor del beror på överkapaciteten, har gjort det möjligt för Peking att erbjuda sina exportprodukter till oslagbara priser. Samtidigt som Kina avsevärt har utvecklat sin produktionskapacitet, sin ekonomiska styrka och sin produktivitetsnivå, hålls landets valuta på konstgjord väg kvar i nära paritet med dollarn. Eftersom WTO inte kan reagera på denna konkurrensdevalvering, som normalt är förbjuden, är det upp till Europa att ta itu med problemet, antingen genom att agera på sin valuta eller, som USA, genom att införa handelshinder som vedergällning (kvoter, tullar etc.).

Flera europeiska länder är oroliga för Kinas eventuella vedergällning. Tyvärr är detta en kortsiktig vision. För europeiska företag, som inte kan producera lokalt, verkar det orealistiskt att tro att de kommer att kunna behålla en betydande marknadsandel i Kina på lång sikt. Oavsett sektor (åtminstone de mest konkurrensutsatta) organiserar sig Kina för att dominera sin hemmamarknad på medellång och lång sikt. Kina organiserar sig också för att erövra alla marknader i världen som fortfarande är tillgängliga för landet genom att utveckla sin överkapacitet och devalvera sin valuta. Europa måste ta konsekvenserna av denna nya situation och dra konsekvenserna av den. Det måste få ett slut på sin naiva inställning till Kina och Förenta staterna. Den "glada globaliseringens" och frihandelsavtalens tid är förbi.

Det är utan tvekan dags för Europa att definiera en ny ekonomisk strategi som bygger på ökad europeisk integration, mer protektionism och tillämpning av principen om ömsesidighet utanför Europas gränser. I denna nya, regionaliserade värld har EU ett antal tillgångar till sitt förfogande om man agerar kollektivt, om man låter sig inspireras av Draghis betänkande och om man i en anda av ömsesidighet låter sig inspireras av de åtgärder som vidtas av Förenta staterna (IRA, tullar osv.).

Om så vore fallet skulle de europeiska multinationella företagen fortfarande kunna få tillgång till utländska marknader (framför allt USA och Kina), men de skulle vara tvungna att producera lokalt. Ju snabbare Europa blir medvetet om denna utveckling och skyddar sin inre marknad, desto bättre kommer det att bli för både medborgare och företag.

Stéphane FAURE, ordförande förAstyrian Patrimoine

1 I köpkraftsparitetstermer har Kinas BNP gått om USA:s sedan 2013.