Sedan återkomsten till Vita huset har Donald Trump inte sparat på kritiken mot Nato och dess allierade. En man har dock lyckats vinna hans stöd: Recep Tayyip Erdogan.
Under de senaste veckorna har Donald Trump vid upprepade tillfällen uttryckt att han är "mycket besviken" på sina allierade, som han anser inte gav honom tillräckligt stöd under kriget i Iran. Trots de höjda försvarsanslag som länderna enades om förra året, fortsätter han att hävda att Nato kostar USA för mycket.
"Om det här toppmötet inte hölls i Turkiet under president Erdogans beskydd, tror jag inte att jag hade åkt dit", sade han till reportrar vid Vita huset den 24 juni, tillsammans med Natos generalsekreterare Mark Rutte.
I Trumps ögon är den turkiske presidenten en ledare som, till skillnad från européerna, lever upp till hans förväntningar. Under 2018 frigav Erdogan en amerikansk pastor efter att Washington infört sanktioner och ekonomiska hot. Under 2019 accepterade han en vapenvila i Syrien som förhandlats fram av Trump-administrationen. Mer nyligen gav han sitt stöd till Trumps fredsinitiativ för Gaza, vilket gav planen trovärdighet i Mellanösternledarnas ögon. "Allt jag bad honom göra, gjorde han", sammanfattade Donald Trump den 24 juni.
Dags för utdelning
Lojaliteten kan nu visa sig lönsam för Erdogan. Under 2019 köpte Turkiet det ryska luftvärnssystemet S-400, ett beslut som fick Washington att införa sanktioner och utesluta Turkiet från F-35-programmet.
I går, under ett möte med sin turkiske motsvarighet, sade Donald Trump att han tänker lyfta dessa sanktioner och att han även vill sälja F-35-plan till landet. "Turkiet har på många sätt varit betydligt mer lojalt än andra länder som vi trodde skulle vara det. (...) Det är ett fantastiskt plan, det är det bästa, överlägset bäst just nu. Och det är definitivt något vi kommer att titta på."
Ankara, 7 juli 2026
Den amerikanska kongressen antog i slutet av 2019 en lag som förbjuder all försäljning av F-35 till Turkiet så länge landet behåller S-400-systemen. Argumentet var att det ryska systemet utgjorde en risk för de amerikanska stridsflygplanen. Enligt Reuters skulle amerikanska lagstiftare kunna kringgå problemet om S-400-systemen skickades till ett tredje land.
I tisdags lät Erdogan hoppfull om utgången i frågan. "Vi har redan diskuterat det med USA och vi hade blivit lovade fem flygplan (...). Jag vet att Trump alltid håller sina löften."
Turkiet har blivit oumbärligt igen
Utöver de personliga framgångarna har den turkiske presidenten nu blivit en värdefull allierad för européerna i deras kontakter med Donald Trump.
Detta innebär en total vändning, då Turkiet länge sågs som en bromskloss inom alliansen. Den turkiske presidenten blockerade bland annat Sveriges inträde i Nato i nästan två år med anklagelser om att landet skyddade militanter kopplade till PKK, som Ankara klassar som en terroristorganisation.
Under 2019 sade Emmanuel Macron att Nato var "hjärndött". Han beskrev då en försvarsallians som genomgick en djup politisk och strategisk kris.
En anledning till den diagnosen var relationen till Turkiet, en Natomedlem som i oktober 2019 inledde en offensiv i norra Syrien mot kurderna, trots att dessa stöddes av väst.
I ett bredare perspektiv försämrades relationerna med Ankara kraftigt under 2010-talet, särskilt efter det misslyckade kuppförsöket i Turkiet 2016. Västvärldens regeringar var sena med att ge Erdogan sitt stöd. Efter detta hårdnade inte bara regimen, utan den vände sig även mer mot Ryssland.
Under de senaste åren har dock situationen tinat upp. Erdogan har insett att han inte klarar sig utan sina västliga partner givet landets ekonomiska svårigheter. Samtidigt inser de allierade i Nato att de behöver Turkiet. Dess geografiska läge, dess tyngd inom alliansen (Turkiet har den näst största armén efter USA) och den växande inhemska försvarsindustrin har gjort landet till en oumbärlig aktör.
Som ett tecken på Turkiets växande betydelse planerar Nato att upprätta en multinationell snabbinsatsstyrka i Adana i södra Turkiet, medan Istanbul kommer att stå som värd för ett högkvarter för sjöstridskrafter bestående av trupper från en koalition av frivilliga länder.
